Varför tog jag inga bilder? Kanske för att jag var för upptagen med allt annat där. Johanna tog nog en. Vår namnsdagspresent var att åka till Dalhalla. Marit Bergman. Som att vrida tillbaka minst tre år i tiden och minnas vad som gjorde mig glad då. Och jag blir fortfarande glad!
Konstigt nostalgisk men glad. Jag minns delar av mig som glömts bort i all stress över att komma någonstans bort från där jag nyss varit, att bli någon. Jag var mer fri då. Nu är jag alltför ofta så tråkigt stel och enkelspårig. Nej, det kallas inte att bli vuxen och ta ansvar. Det kallas att inte leva sitt liv. Kanske är det dags att släppa kylskåpet och ta upp gitarren (nej just det, den ligger på skroten). Eller är det nu jag hittar en balans? Vad är det jag försöker bevisa egentligen? Jag har blivit allvarlig. Jäkla ansvar och jagande. Jag borde le istället. Och ha fler bilfärder med plättar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar