Allmänna Arvsfondskonferens i Hudiksvall

Där är jag nu. Sent på kvällen efter en otroligt inspirerande dag. Jag tror det var precis vad jag behövde. Just nu kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det var som var så inspirerande, seminarierna eller alla människor som jag träffat? Eller helt otroliga Glada Hudik-gänget? Det känns som ett enda stort virrvarr. Men nånting har jag ändå fått ut av det. Jag har så många idéer. Utan prestationsångest också. Det känns mest som möjligheter, saker som jag kan prova. Inte måsten. Försök.

Mest nöjd just nu är jag över att det har blivit sån spridning av ämnen. Jag kan känna mig otroligt trött på att bara prata hbt dagarna i ända. Det finns så mycket mer. Så mycket som också betyder något för att minska klyftor och andra orättvisor. Jag har täckt det behovet lite mer idag. Fått fler perspektiv. Fler ord på det jag tycker och vill utveckla. Fast ändå hamnade jag i en djup RFSL-diskussion med RFSL Nord på kvällen. Men den var bra.

45...

Joråsatten. Nu kan det bara gå uppåt, hoppas jag.

Jag förväntades ha hand om en temadag idag. Färnebogänget som jag träffade i måndags kom till min skola och hade workshops. Det hade nog blivit bra om jag hade tagit tag i det från början, men jag gick hem och vilade istället. Alltså fick jag fixa till listorna och ordna en massa. Jag är lite trött på trassel nu, inte ens datorerna i skolan fungerar. Men det var otroligt intressanta diskussioner och människor, vi fick t.o.m. till en hbt-diskussion mitt i allt. Min skola behövde det här. Imorgon ska alla få godis.

En av tjejerna som kom idag fick mig att minnas en person från länge sen. Inte alltför länge sen, men tillräckligt länge för att tro att jag hade glömt. Det var något med rösten, sättet att se på mig och röra sig. Fast ändå inte. Något sorgset i svarta ögon var det nog. Det tog mig tillbaka. Fast jag vill inte dit igen, orkar inte. Älskar inte, säger jag. Om man kan sluta älska en människa helt. Det var nog helt enkelt så att vi förändrades, förändras, förändrar. Jag är en annan. Jag vet inte vem den människan är. Bara det som är längst inne. Resten är nog någon annan nu, precis som jag. Jag vill inte ha det. Eller en del av känslorna jag hade då.

Snurrig i huvudet på ett hotellrum i Malmö.

Jag åkte hit igår morse, kom fram vid fyra, och hade en trött men underbart rolig dag med Lollo och resten av Dragonkings. Så skönt att släppa allt för en dag och bara vara. Jag lekte groupie, iklädd Dragonkings-t-shirt, och kastade trosor på scenen. Fördelen med att vara i en stad där man knappt känner någon alls är att man kan bete sig hur som helst utan att behöva bry sig om hur man kommer att bli bemött eller bedömd dagen efter. Jag kan känna att jag har en sådan press på mig hemma. Jag är alltid ordförande i RFSL Gävleborg, alltid någons mamma eller förebild.

Idag vaknade jag dock tillbaka till den ansvarsfulla verkligheten, gick till konferensen och har suttit och pratat utbildning hela dagen fram till nu. Det var väldigt intressant och inspirerande, inte precis allt som sades, det finns alltid saker att ifrågasätta och utveckla. Just det är väl kanske en del av syftet med den här konferensen förstås. Jag har börjat upptäcka att jag faktiskt vet och kan en hel del, börjat upptäcka åtminstone. I början när jag var ny inom RFSL var jag så förundrad över all kunskap och alla engagerade människor som samlades och vågade diskutera så mycket. Jag beundrade dem då. Hoppades att jag en dag skulle kunna bli lika engagerad som dem. Sen sket jag fullständigt i allt när jag upptäckte känslan av att jag inte hörde hemma. Det var nog då jag lärde mig att tänka själv. Jag tänkte på det idag, hur jag har utvecklats sen dess. Jag har varit med och tagit fram en del av det där materialet som presenterades idag. Jag ansågs vara klok nog. Och det är inte det enda jag gjort sen jag började tänka själv istället för att se upp till alla. Jag har åstadkommit massor. Fast jag tror fortfarande att jag inte kan. På tal om det avslutades dagen med ett beröm av Sören - "du skriver mycket bra". Inte mycket, men det var så skönt att höra. Beröm är bra.

Lustigt egentligen hur allt fungerar. Allt går upp och ner. Först tror jag att jag inte kan någonting, att allt bara är ett stort mörker. Och så plötsligt, när jag är där längst nere, så ramlar allting på plats. Jag samlar massor av kraft och tar över världen. Typ. Jag kan allt.

Det är galet.

På tisdag ska jag stå på Folkteatern och prata om queer. Lite ironiskt att det kommer samma vecka som jag hoppade av teatern i skolan. Men det kanske är så att man måste rensa lite ibland. För att inse att allt faktiskt går framåt. Återupptäcka hur bra man faktiskt är. För ibland hör man inte när alla runt omkring en säger det. Fast tack för att ni gör det ändå.

Intriger...

och jag orkar inte riktigt med det här. Också. Skulle jag ha fortsatt flirta med den där människan som stavade illa och hade taskigare meningsuppbyggnad än jag? Jag tackade artigt nej. Eller varför? Jag kan liksom inte hitta andra anledningar.

Jag gav upp teatern idag. Ger jag upp allt nu?

Statsminister

Igår pratade jag och en dödstrött Lisa om kvinnor i politiken, hur svårt det kan vara att lyckas osv. Jag hade precis skrivit ett skolarbete om Gudrun Schymans mänskliga värde. Alicia, den enda i rummet som uppenbarligen var vaken, satt och spelade på datorn i samma rum.

Lisa:
- Men Mona Sahlin har ju lyckats bli statsminister.
Jag:
- Ja det har du ju rätt i...
Alicia:
- Men... näe... hon är ju inte statsminister!
*skratt åt vårt misstag*
Jag:
- Men... vet du verkligen vem det är som är statsminister?
Alicia (självsäkert):
- Men ÅÅÅHHH! Självklart! Det är ju den där Fredrik Reinfeldt...

Jag underskattar mitt barn ibland.

Jag är så glad! Lite usel på att fokusera på tjocka Alice och lille Mr Iger bara, men annars glad. Fånigt glad. Men nån måste slåss på teaterlektionerna. Typ Anki?

Jag tänkte på vackra gamla minnen idag när jag sparkade i lövhögar. Det är något magiskt med lövhögar. Lövhögar i Gävle. De har så många betydelser. Den här lövhögen fick mig att minnas min första flickvän. Det var precis den här tiden på året och jag var så rädd och lycklig på samma gång. Jag kunde inte förstå att det var sant att hon ville hålla mig i handen. Att jag vågade. Hon. Hon med ögonen och allt som var så häftigt med henne. Och jag vågade knappt vara jag. Vi gick omkring i stan och jag vågade inte känna att jag ägde den, men jag visste att jag gjorde det ändå. Där, med henne. Som om allt log. Solen, träden, människorna. Alla log. Tills jag kom hem och blev allt som jag brukade vara. Slutade att nästan våga. När jag äntligen vågade, då när den första snön kom och gjorde löven gnistrande vita på vägen hem, då var det för sent. Men jag hade fortfarande den där känslan kvar. Av att allt log.

Jag kommer knappt ihåg vilket år det var längre. Bara känslan. Vi är helt andra människor nu och skulle förmodligen inte falla för varandra om vi träffades idag. Då var hon allt. Nu är jag annorlunda. Lustigt egentligen. Men ja, ett minne. Jag var nog 20-21. Typ. Ja, det var länge sen och hur tänkte jag egentligen då?