ibland...

blir allting bara så jäkla bra! vår första fest på stan blev bäst!

Skolstart 2

Nu är det allvar igen. Fast ett rätt skönt allvar. Efter en helg med mer eller mindre ofrivilligt funktionärande på min gamla ridskola var det härligt att vara tillbaka på gamla Västerbergs och se alla solbrända människor igen. Vi blev sittande i någon timme utanför cafeterian, kedjerökte och pratade politik. Sånt är alltid trevligt. Jag gillar min klass, den är på riktigt. Inga uppblåsta karriärister, bara riktiga människor som faktiskt lever. Måhända att jag är en uppblåst karriärist då och då, men det visar bara vilken mångfald vi har. Imorgon ska vi knäppa kort. En skolkatalog!

A grät igår, hon ville inte gå i den där skolan. Men vi kom fram till en deal. Hon ska göra ut en sifferbok som de ska jobba med. Sen kan vi prata om att byta skola. Skolstartsångest. Hoppas jag. Men idag var hon gladare. Det verkar bli bra, jag berättade för läraren också. Fast det är jobbigt när allt inte går problemfritt. Allt blir ur balans då. Men jag tror att jag är en bra förälder, åtminstone ibland.

Skolstart 1

Idag började A i skolan. Hon är stor nu. Typ. Jag och J var med och skolade in. Av nån konstig anledning tror jag att läraren har svårt att greppa att hon har två mammor. Eller så har jag lyssnat för mycket på andra innan jag själv bildat mig en uppfattning. Fast jag fick förstås samma intryck i våras. Tja... Det blir som det blir. Vi har gjort det här förr. Det blir bra. Det är bara en sån underlig känsla att bli påminnd om att det faktiskt är såhär som samhället ser ut.

Andas

Jag försöker verkligen. Men snart är det slut på batterier i min mp3 och på måndag börjar A i skolan. Jag börjar nästa måndag. Ibland känns det verkligen som att jag skulle behöva klonas för att orka räcka till. Eller som att jag vill skrika och snurra så fort att jag exploderar och sprids bort i vinden och glömma allt och alla. Jag skulle nog gilla den känslan. Att bara flyga bort. Lent. Mjukt. Sommarvind.
Eller att simma i solvarmt sjövatten.
Jag längtar bort ibland. Bort till känslan av att jag styr hela mitt liv. Eller att jag väljer när det som tar kraft ska komma. Eller åtminstone att jag tänker och engagerar mig helt för min egen skull. Det är dumt att bränna ut sig nu när Reinfeldt-regeringen styr.

Pappa tog med mig till Stockholm idag. Jag skulle egentligen ha delat ut kondomer i Gävle, men jag valde landet och delegerade. Fint ord. Men det funkar nästan aldrig. Idag funkade det. När vet man att allt kommer att funka? När vet man att man är stark? Jag vågar inte vara svag längre. En himla massa Vara. Och Måste. Och den du litar på och delar din vardag med visar det du inte vill se. Man ska inte lita eller luta sig på någon annan. Jag bara gör det ändå ibland. Och blir lika förvånad varje gång det visar sig att jag borde ha lyssnat på mina egna råd. Åtminstone lite. Det gör lite ont i mig. Men jag vet också att jag redan sett allt. Vi. Fast vi låtsas att vi är andra, som vi vill se. Det finns kanske inte kraft till annat? Som att gå? Bara till att upprätthålla skalen av de förväntade rollerna. Till slut kanske det inte längre spelar nån roll vem som en gång fanns innanför. Är det vad jag förvandlas till? Och är det något att vara ledsen över eller helt normalt? Jag skulle så gärna vilja vara normal ibland. Och att sluta vara dumsnäll. Det går inte ihop va? Fan.

Colour of Love

Om man bor i en stad där det roligaste som hänt på en hel sommar är att gå nykter och dela ut kondomer och komma in gratis på en Timo Räisänen-konsert där man träffat journalisten som man träffade i lördags i stockholm, är det dags att fundera på att byta stad då? Fast basisten var het. Och man kan ju fundera på om jag inte behöver komma ut mer. Kondomer är ett bra sätt att bryta isen på. Jag gav två till Timo. Som gav dem till basisten Joel. Han som var het. Så kan han gå och undra över mig liksom. Bra. Hehe.

"I wish I was special, you're so fucking special!"

På låtsas

Jag har tråkigt och det är varmt. I natt sov jag med kläderna på, i soffan. Jag bara somnade ifrån allt. I brist på annan sysselsättning skriver jag på qruiser med min återfunna vän. Om Livet, engagemanget och Kärleken. Jag borde göra affischer. Och köpa cigg. Men jag orkar liksom inte. Kan inte ju. När Johanna kommer hem ska jag. När A har tittat färdigt på sin film ska vi bada, men inte i Testeboån för den är förorenad.
Känner för att deppa över något som jag inte bryr mig så mycket om egentligen. Gammal förälskelse från förra året som jag nästan hade glömt, men blev påmind om på pride. Vi hann knappt säga hej i år. Jag tror inte jag ville mer än "hej" heller, men jag vill deppa om det idag. Det kunde ha blivit bra. Eller inte. Fast jag sprang bara bort när jag träffade henne i år. Och ville inte att hon skulle minnas min gamla klänning för då visste jag plötsligt inte vad jag skulle säga och började töntfundera om hon menade att hon inte glömt mig och åhjohannaduvardetbästasomnånsinhäntmigjaghartänktpådigvarjedagsen
visistträffadeshurkunde jagvarasådumochgeuppdig. För jag är ju egentligen oemotståndlig. Jag fattade inte var det kom ifrån för jag ville egentligen bara säga hej och se att allt var bra. Ville att jag skulle vara helt neutral när jag träffade henne i år. Ville inte att hon skulle bita sig fast i mitt minne. Ville inte. Vad vill jag egentligen? Jag slåss med mig själv för det ska inte vara såhär. Men det går över. För det är inte så här egentligen. Egentligen är hon nog bara på låtsas. Min fd låtsasflickvän. Eller låtsasflört. Så är det. Typiskt mig att drömma mig bort. Jaja. Ta bort mig eller nåt.
Jag gillade andra pridemänniskor mer.

Post Pride

Oh. Jag är helt slut. Och börjar nästan känna av post pride depressionen. Jag hann ju inte hänga med alla häftiga människor som jag hade tänkt. Eller ens gå på alla festerna. Men min vecka var ändå bra. Jag hann gå på massor av intressanta seminarier och känner mig jättepepp. Dessutom hann jag träffa åtminstone några av dom jag ville träffa, dock inte så mycket som jag önskade. Men hallå. Det finns fler dagar på året. Och tåg.

Mitt synligaste minne från pride (utom de mörka ringarna under ögonen) är stora bulor på armen. Jag förstod först inte vad jag hade gjort (jag drack ju bara max två öl/dag), men sen mindes jag att det är ju så det blir när man åker lastbilsflak. Synd bara att musikanläggningen var så kass. Men jag dansade ändå. Jag hittade faktiskt en bild där en liten del av min rygg syns bakom den rangliga högtalaren. Coolt. Fast jag är så mediatrött nu, så det gör inget. Jag hade en journalist med mig under hela paraden. Hon hette samma sak som jag, men mitt efternamn blev såklart felstavat :)

Som sagt, jag är otroligt inspirerad nu. Det var fint att träffa alla människor igen.