Jag kan liksom inte sätta fingret på vad som är fel, men det bara är så fastän allt borde vara bra.

Ska vi rymma bort?

Eller...

Eller också är det kanske VI som har problem? Fast det förstås, då måste vi börja titta på oss själva och varandra istället för att se allt i svart eller vitt. Jag tror jag alltför ofta tar för givet att alla tycker som jag, så jag glömmer bort att skriva ner det. Jag tror också att man utvecklas genom skrivande.

Jag kollade på programmet som pappa skrev om. Det handlar ju om att se problemen som vi alla är med och ställer till och vi alla bär ansvaret för att rätta till.
Det finns vissa områden i samhället där män ibland hamnar i underläge, visst. Som i familjerätt och säkert mycket mer. Och visst kan jag, till viss del, förstå att Pär Ström känner sig kränkt när han i hela sitt liv varit "snäll" och "normal" - och ändå blir skuldbelagd pga sitt kön. Jobbigt. Jag kan också sätta mig in i situationen att ha upplevt orättvisor och inte bli tagen på allvar i sin kränkning (typ alla fittpersoner, ickesvenska, ickeheterosexuella, funktionshindrade etc. minns hur det känns). Nu när han utmålas som skurk måste han börja titta på sig själv (eller hitta en försvarsstrategi!). Dumma feministerna, kan man säga på sandlådenivå. För det är just där som det hamnar när han börjar påstå att det inte alls finns ett patriarkat, utan snarare ett matriarkat. Jag tyckte att allt dog där. Att, som Maja Lundgren, backa och byta ut patriarkat mot brödraskap med hänvisningen till att i ett patriarkat finns bara EN man som bestämmer känns lite segt, eller rent ut sagt fegt. Jag menar att ordet patriarkat har fått en annan betydelse i dagsläget. Det är allmänt vedertaget att i diskussionen om samhällspatriarkat handlar det om att män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp (alltså inte om att en enda man styr samhället). Och där kan man förstås läsa in betydelsen brödraskap, för någonstans måste ju den här samhällskonstellationen upprätthållas trots allt jobb för jämställdhet. Ord. Å andra sidan är det kanske det enda sättet att kunna ha ett samtal ovanför sandlådenivå nu när alla är så rädda för att kalla sig feminister. Vi får kanske hitta på nya uttryck för att kunna lyssna på varandra och föra samtalet vidare. Det verkar ju omöjligt annars.

Renzo Aneröd och Mats Björnsson sa några kloka, avslutande ord. Nåt om faran i att ställa allt i motsats till varandra och Mats "jag tycker att man har ett ansvar för att bli medveten om hur alla orättvisor hänger ihop". Ska det vara så svårt att förstå? Det kanske är det. Ska det vara så svårt för den, till viss del, priviligierade mig att förstå?

När man är sjuk, så pass sjuk att man inte kan göra alltför häftiga fysiska övningar (som att hänga upp lampor) utan att bli yr i huvudet, kan man ändå ägna sig åt en massa tänkande, bokläsning och annat nyttigt. Jag har läst intressanta böcker inför specialarbetet, stickat lite mer på nåt som kanske kommer att bli en mössa, omvärderat gamla åsikter, facebookat, kollat på tv osv. Jag har kommit fram till massor. Som att jag tappat lite av min slampighet. Det är underskattat och har på tok för dåligt rykte. Jag har faktiskt funderat lite på om jag inte ska inrikta mig mer på slampighet i specialarbetet. Det kan bli så. Eller så håller jag mig till det lite stelare och bredare "queer", som det så fint har blivit döpt till av min handledare. För jag är visst sån.

Jag har också funderat över om inte tv har blivit ännu mer heteronormativt. Eller bara mer dumt? I morse vaknade jag till ett sånt där program där man ska gissa ett ord och ringa in. Det är dumt. För det räcker ju inte med att kunna ordet för att vinna 222 000 kr, man måste svara rätt på en annan fråga. Och det slutar med att man vinner en tusenlapp. Jag borde sätta mig in i det där mer, men jag orkar inte riktigt just nu. Det heteronormativa började jag upptäcka på den där idrottsgalan där folk skämtade vitt och brett om vilka som var med vilka och la till ett generat "hehe?". Det kändes så lågt. Sen har jag upptäckt mer sånt överallt. Eller så är det för att jag äntligen har börjat titta på tv?

Jag har också tänkt på ett fyllesamtal för ett tag sen. Är ideologier och -ismer lika religioner i vissa fall? Och vad händer folk "köper" något utan att tänka? När det blir en identitet? Det var inte det som vi diskuterade, utan som vanligt hamnade jag med en kille som klagade på feminismen. Han hade, på sitt jobb, nästan blivit spöad av två småtjejer som inte hade orden att förklara deras nya insikt/identitet att alla män är svin. Så de hade tagit till våld, och självklart var det "feminismens fel". Sen tänkte jag på mitt gamla ex som visade sig ha lite tvivelaktig högerbakgrund och upptäckte att det fanns vissa likheter i fyllekillens resonemang kring feminism och kring högerextremism. Och sen funderade jag vidare och allt blev väldigt djupt. Fast det var inte feminismens fel att tjejerna ville slå honom. Det var hans eget eftersom att han, som faktiskt är anställd för att jobba med ungdomar, borde ha såpass grundläggande kunskap om jämställdhet att han kan leda en diskussion om det utan att motarbeta den. I det här fallet var han nog ett svin. Eller arbetsgivaren som inte sett till att den kunskapen, eller snarare insikten, finns? Alla män är inte svin, men jag tror att det är lätt att få den uppfattningen när man nästan dagligen blir kränkt av skämtande vuxna på t.ex. fritidsgården, bara för att man är född med fittan som de skämtar om. Och att bli ännu mer kränkt, när man försöker uttrycka sin ilska över det, skulle nog göra det ganska lätt att ta till våld. Men ja, fyllekillen, det är synd om dig. Också.

Det är egentligen synd om alla som har fastnat utan att förstå det. Kan jag tänka ibland när jag tror att jag är världsbäst.

Jag är uttråkad.

Trasselförkylning

Det går segt ibland. Intrasslad i grubblerier och det verkar inte som om det rör på sig alls. Men så läste jag min gamla blogg på lunarstorm (hihi ja jag har kvar en sida där) och insåg att det faktiskt har rört på sig. Då var jag intrasslad i annat och hade en massa oformulerade drömmar och tankar och nu är jag här. Vi är här. Det ger lite tröst i alla fall. Det finns nog en väg ut ur det här trasslet också.

Just nu skrattar jag åt att barnet blev magsjukt och att en dunderförkylning attackerade mig när jag minst behövde det. I torsdags, en kvart innan jag skulle laga mat, kom den. Som tur var kunde jag byta matpass med en granne. På fredagen lyckades jag ta mig till sista lektionen i skolan och lärde mig att jorden är rund(!). Igår hade jag skolinformation för konfirmander i Valbo och kalasade för 74-åriga mormor. Idag satt vi några tappra själar (jag kände mig tapper i alla fall) på klubben och fyllde i bidragsredovisning. Mycket går om man bara vill. Jag lyckades klara de senaste dagarna trots förkylningen. Då borde jag lyckas reda ut trasslet också. Min familj är bra.

Demokrati när den är som bäst. Eller nåt.

Just nu är jag så förbannat arg. Och jag vet precis vad jag ska bli - politiker. Jag gick precis hem från ett föräldrarådsmöte på Söderskolan, en liten skola med klasserna F-6 som ligger rätt centralt i den här stan. Mitt barn går där. Gävle "måste" skära ner 1 % på all verksamhet och på kommunen har man insett att eftersom elevantalet minskat (bl.a. pga alla friskolor men också på att det föds mindre barn) är det bättre på att skära ner på lokaler än resurser. Söderskolan ligger risigt till. Anledningarna till att lägga ner just den skolan går att diskutera, men det är just det som gör mig så arg. För det GÅR inte att diskutera! Total brist på respekt råder.

Idag var föräldrarådet, arbetsgruppen som jobbar mot stängningen, Jens Leidermark (socialdemokratisk ordförande i BUN), Eva Broström och Bo Egebrand (områdeschefer för södra respektive centrala skolområdena) inbjudna till möte. Det var ganska olustig stämning bland föräldrarna och personalen innan mötet började. Och värre blev det efter förlängningen av det. Jag kan absolut köpa argumenten för att lägga ner en skola, t.o.m. Söderskolan. Men sättet man kommit fram till det här är så fult. Man har inte gett oss föräldrar, medborgare, en chans att lägga fram vår syn på det hela. Det finns väldigt bra argument för att behålla Söderskolan. Saken är den att ett medborgarförslag skulle ha varit inne i oktober och vi på skolan fick reda på allt i november när någon luskade fram det. Nu i januari ska man ta beslut, fastän andra medlemmar i BUN vill skjuta upp det. På ett underlag som det hela tiden hittas fler och fler brister i. Smart!
Leidermark uttryckte sig väldigt smart också, "jag bryr mig inte ett dugg om er, bara om era barn"
Det var rätt tydligt att han var ärlig om den första delen av meningen, i den andra delen är jag dock inte så säker. Han ignorerade det mesta som arbetsgruppen sa och kallade det för dumheter. Han påstod också att han inte gillar friskolor, det var inte pga friskolorna i sig, utan för att kommunerna har så lite att säga till om (och måste betala ändå). Saken är den att Söderskolan nästan helt säkert kommer att bli en friskola. Tydligen har några redan varit och kollat...

och nu är det några puckon som diskuterar feminism på tvn också. fast min blivande fru *drömmer mig bort* är där och sköter sig bra. några andra rätt så kloka också. lustigt hur vissa kan framstå som så kloka när det finns andra att jämföra dem med.