Den här veckan

bloggar jag åt Gefle Dagblad

Jag kom på mig själv med att sitta och minnas igen. Jag har så mycket att minnas. Allt som varit så fint. Allt som gjort så ont.

Allt som gör så ont nu.

Jag skulle ha gjort så annorlunda. Eller? Alla människor som bara snurrade runt. Överallt. Fast de var flest här och i Göteborg. Och jag orkade inte mer. Till slut. Jag blev aldrig full. Eller blev jag det? Vem skulle trösta mig? Ville någon ta mig i handen och hjälpa mig att stå? Eller stå bredvid mig. Springa i nedförsbacke så fort vi bara kunde och ut i natten och bara skrika. Jag ville det. Mest av allt ville jag att någon skulle tala om för mig att jag var bra och att jag kunde själv. Jag var bara så vacker. Och fin. Finaste tjejen. Med stora blå ögon och trassligt svart hår. Det hjälpte inte. Och Antony och Billie the vision och Creep. Och vi gick omkring i natten och såg. Och all jävla skit och ledsna människor som inte såg mig. Eller gjorde de? Var det jag som inte såg? Som valde bort. Som var rädd om hjärtat och för rädd för att röra mig. För alla bara sprang rakt mot mig. Genom mig. Förbi mig. In i mig. Och jag stod där. Försökte hinna. Hinna vara jag mitt i all röra av människor. En röra. Som rörde. Och rörde sig bort. Om jag inte kastade ut dem.

Jag är här nu.

Och det är fortfarande svårt att få vara ensam. Suris.

Release me

Arbetarbladet tog in min och Ulla Anderssons artikel 16 maj! Och Idaho gick bra, trots min knäppa förkylning, utfrågningen av Sd drog dit båda gävletidningarna. Politikerutbildningen är inom räckhåll igen. Allt går så bra! Vi har fått så många löften. Så mycket möjligheter. GD vill att jag ska blogga åt dem en vecka i sommar. Och jag är utvald till Fritt Frams referensgrupp. När hände allt det här?

Jag har svårt att ta till mig framgång. Jag tror alltid att jag sitter ensam någonstans och tror att ingen märker det jag gör. Att jag bara sysselsätter mig med något för att döda lite tid och att det inte spelar så stor roll. Att när allt det här är över så är jag samma person som innan och har ändå inte åstadkommit så mycket i mitt liv. Ingen kommer att minnas mig ändå. Jag nedvärderar mig själv.

Nej jag menar inte att det är viktigt att åstadkomma stora saker eller att bli omtalad för hur klok och cool man är. Det viktigaste är kärlek till sig själv, att vara nöjd med den man är.

Jag är för trött idag för att känna efter om jag är nöjd med mig själv. Jag sitter mest och försöker smälta allt som hänt. Andas. Smälta veckan, smälta helgen. Helgen på Färnebo feministfestival med coolaste brudarna och alla diskussioner och skratt som fick mig ur balans. Korta promenader med ord. Release me. Varför gör man det som förväntas av en när man egentligen vill något annat? För att det funkar? Men när det inte påverkar något annat än situationen där och då, varför är det då fel att göra så som man känner? Därför. Säger vi. För det är lättare så. Det kan vara sant. Vi upprätthåller åtminstone någon del av heteronormen. Release me!

Politik

Jag har varit på konferens hela helgen. I Nyköping där min gamla bästis från högstadiet/gymnasiet bor. Det är så kul att åka iväg sådär, att träffa alla människor och bli inspirerad! Jag fick höra att jag var bra, det kändes så skönt att få lite bekräftelse på allt jag gjort under våren. Jag kan allt. Också skönt att få lite uppbackning inför den stora grejen som IDAHO har blivit. Vi har bjudit in alla partier i Gävles kommunfullmäktige, men bara tre av dem har valt att skicka någon. De tre är: Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och - Sverigedemokraterna! De ska prata lite och sen ska jag ställa några frågor. Det kommer absolut att bli intressant!

Hela den här veckan kommer att handla om politik (fast allt är ju egentligen politik). Idag hade vi temadag om EU i skolan. En moderat EU-parlamentariker, Anna Ibrisagic, pratade en timme om sig själv och skällde, högröd i ansiktet, ut mina skolkompisar när de ställde frågor. Hon gav knappast något bra intryck hos mig. Jag gick förbi med IDAHO-flyers i kafeterian innan hennes föreläsning och frågade henne hur hon skulle fira internationella dagen mot homofobi. Hennes svar var "det där håller jag inte på med, jag är här för att hålla en föreläsning om EU! Men jag kan väl ta en sån där. Då."
Hur tänkte hon då?! Bemötande! Om jag varit en potentiell moderatväljare hade hon tappat den rösten ganska så fort. Jag tänkte en massa fram och tillbaka om det var något i mitt sätt som gjorde att hon snäste av mig så, men det tror jag faktiskt inte att det var. Hon tyckte helt enkelt inte att det var viktigt, förstod inte varför hon behövde bry sig om hbt. I dagens bloggsamhälle har man inte råd att göra så. Fast det finns säkert en förklaring.

Nu ska jag sätta mig och skriva ett tal till på torsdag. Sen sova. Den här veckan är jobba, sova, jobba, skola, jobba, jobba, skola, jobba och sen till slut sova. På fredag. Så ni förstår varför jag inte hör av mig.

Cykeltur!!!

Anki, Bjarne, Inez och jag har varit ute och cyklat. Inez satt i korgen och Bjarne sprang bredvid (de är hundar, taxar faktiskt). Det är kul att cykla. Fast jag har ingen cykel, jag får låna av Johanna. Anki hade inte heller nån cykel förr, då var vi ännu mer lika varandra. Men sen fick hon köpa en supersnygg cykel av en klasskompis. Vi har snälla klasskompisar. Fast jag har ju inte fått köpa någon cykel. Nu har alla cykel, utom jag. De mobbar mig. För cykellösheten och min oförmåga att ragga killar (man behöver visst inte ens betala!). Men bara lite. Jag har ju stora muskler.

Vi hade Färnebofolk på vår skola idag. Jättekul! Jag och två tjejer till var Jens Hest, en homosexuell, lagomt vänstervriden agnostiker med tourettes syndrom. Det var trevliga pojkar som kom. Nu har jag ännu fler människor att hänga med på feministfestivalen. Ingen fara för mig. Tur. Tänk att det är ett helt år sen jag började lära känna Marin. Ett år går så fort. Men det har varit ett bra år! Ibland bara snubblar man över människor som är så bra. Som finns. Och man har ingen aning om att de finns förrän man bara har dem i sitt liv. Sånt gör mig glad i magen.

Okej, jag SKA plugga. Jag vill inte. Jag skulle kunna göra vad som helst för att slippa! Det är ju faktiskt lite dammigt. Och jag skulle behöva sortera strumpor. Å åkej. Jag har ju cyklat redan. Det borde vara dags nu då. Suck. Rädda mig någon?

Oj

Jag håller nånstans på att vakna upp ur den här veckan. Eller är det månader nu? Jag har varit så trött och seg. En robot. Allt har bara varit jobb jobb jobb. Inte jobbigt. Bara jobb. Jag tappar bort mig själv så lätt då. Det vill jag inte. Jag jobbar så hårt, som om världen skulle gå under annars. Sitter sent på kvällarna. Sitter varenda rast i skolan. Planerar. Möten hit och dit. Ringer, mailar, skriver skriver. Jag har fyllt massor av sidor i min fina anteckningsbok med jobb. Nu börjar allt som jag jobbat för att hända. Och jag har inte lika mycket jobb att göra. Myskvällen blev jättebra! Det börjar lugna ner sig. Jag bara pluggar 200% och jobbar nästan inte alls. Jag har för första gången på länge några timmar ledigt varje dag, men nu vet jag inte hur man gör när man är ledig. När blev jag så upptagen? Och vad gjorde jag innan det? Målade? Musik? Jag har inte rört min keyboard på månader. Knappt lyssnat på musik. Bara på väg till och från saker. Och på mattelektionerna så klart. Den där barnboken jag skulle skriva? Jag har glömt vad den handlade om. Jag har inte gett mitt skapande tid. Men det finns där. Jag är bra. Jag är så bra på allt att jag måste välja. Eller måste jag det? Ställer jag för höga krav på mig själv, eller är det något som jag mår bra av? För jag har roligt, jag är bara lite trött. Jag tycker om att kunna allt. Jag är bra på naturkunskap och matte. På att prata. Och på estetiska saker. Varför skulle jag begränsa mig själv med att välja bara en? För att någon ser mig som en estetisk person? Så teaterapor kan alltså inget annat än att spela teater? Har jag inte redan bevisat motsatsen? Svart och vitt. Igen.

Nu ska jag luta mig tillbaka och njuta av mitt ickesvartvita liv. Jag lyssnar på Antony and the Johnssons och funderar på att förälska mig i något. Bara känna. Hitta något igen som får mig att le. Måla? Bort från tröttheten. Jag vill le igen. Det kommer.

Skola igen

Äntligen skola igen. Typ. Vi var tre st på teatern idag och körde lite improvisationer. Hur kul som helst! Min klass har loppis också och jag har lyckats fynda en rosa pinuppväckarklocka och en prickig kanna. Billigt! Bilder kommer. Kanske. De är jättefina.
Faktiskt så är min skola ett jättebra ställe att andas ut på. Min familj har skällt på mig hela helgen för att jag bara jobbar hela tiden. Här måste jag få bort tankarna från jobbet och bara vara jag. Jag har börjat förstå att det är bra. Snart är det inte så mycket jobb längre. 17 maj är det idaho, men sen borde jag kunna ta semester. Och åka på feministfestival i det stora huset mitt ute i skogen som är fullt med flator :)