Andas

Jag försöker verkligen. Men snart är det slut på batterier i min mp3 och på måndag börjar A i skolan. Jag börjar nästa måndag. Ibland känns det verkligen som att jag skulle behöva klonas för att orka räcka till. Eller som att jag vill skrika och snurra så fort att jag exploderar och sprids bort i vinden och glömma allt och alla. Jag skulle nog gilla den känslan. Att bara flyga bort. Lent. Mjukt. Sommarvind.
Eller att simma i solvarmt sjövatten.
Jag längtar bort ibland. Bort till känslan av att jag styr hela mitt liv. Eller att jag väljer när det som tar kraft ska komma. Eller åtminstone att jag tänker och engagerar mig helt för min egen skull. Det är dumt att bränna ut sig nu när Reinfeldt-regeringen styr.

Pappa tog med mig till Stockholm idag. Jag skulle egentligen ha delat ut kondomer i Gävle, men jag valde landet och delegerade. Fint ord. Men det funkar nästan aldrig. Idag funkade det. När vet man att allt kommer att funka? När vet man att man är stark? Jag vågar inte vara svag längre. En himla massa Vara. Och Måste. Och den du litar på och delar din vardag med visar det du inte vill se. Man ska inte lita eller luta sig på någon annan. Jag bara gör det ändå ibland. Och blir lika förvånad varje gång det visar sig att jag borde ha lyssnat på mina egna råd. Åtminstone lite. Det gör lite ont i mig. Men jag vet också att jag redan sett allt. Vi. Fast vi låtsas att vi är andra, som vi vill se. Det finns kanske inte kraft till annat? Som att gå? Bara till att upprätthålla skalen av de förväntade rollerna. Till slut kanske det inte längre spelar nån roll vem som en gång fanns innanför. Är det vad jag förvandlas till? Och är det något att vara ledsen över eller helt normalt? Jag skulle så gärna vilja vara normal ibland. Och att sluta vara dumsnäll. Det går inte ihop va? Fan.