Jag kom på mig själv med att sitta och minnas igen. Jag har så mycket att minnas. Allt som varit så fint. Allt som gjort så ont.

Allt som gör så ont nu.

Jag skulle ha gjort så annorlunda. Eller? Alla människor som bara snurrade runt. Överallt. Fast de var flest här och i Göteborg. Och jag orkade inte mer. Till slut. Jag blev aldrig full. Eller blev jag det? Vem skulle trösta mig? Ville någon ta mig i handen och hjälpa mig att stå? Eller stå bredvid mig. Springa i nedförsbacke så fort vi bara kunde och ut i natten och bara skrika. Jag ville det. Mest av allt ville jag att någon skulle tala om för mig att jag var bra och att jag kunde själv. Jag var bara så vacker. Och fin. Finaste tjejen. Med stora blå ögon och trassligt svart hår. Det hjälpte inte. Och Antony och Billie the vision och Creep. Och vi gick omkring i natten och såg. Och all jävla skit och ledsna människor som inte såg mig. Eller gjorde de? Var det jag som inte såg? Som valde bort. Som var rädd om hjärtat och för rädd för att röra mig. För alla bara sprang rakt mot mig. Genom mig. Förbi mig. In i mig. Och jag stod där. Försökte hinna. Hinna vara jag mitt i all röra av människor. En röra. Som rörde. Och rörde sig bort. Om jag inte kastade ut dem.

Jag är här nu.

Och det är fortfarande svårt att få vara ensam. Suris.