Release me

Arbetarbladet tog in min och Ulla Anderssons artikel 16 maj! Och Idaho gick bra, trots min knäppa förkylning, utfrågningen av Sd drog dit båda gävletidningarna. Politikerutbildningen är inom räckhåll igen. Allt går så bra! Vi har fått så många löften. Så mycket möjligheter. GD vill att jag ska blogga åt dem en vecka i sommar. Och jag är utvald till Fritt Frams referensgrupp. När hände allt det här?

Jag har svårt att ta till mig framgång. Jag tror alltid att jag sitter ensam någonstans och tror att ingen märker det jag gör. Att jag bara sysselsätter mig med något för att döda lite tid och att det inte spelar så stor roll. Att när allt det här är över så är jag samma person som innan och har ändå inte åstadkommit så mycket i mitt liv. Ingen kommer att minnas mig ändå. Jag nedvärderar mig själv.

Nej jag menar inte att det är viktigt att åstadkomma stora saker eller att bli omtalad för hur klok och cool man är. Det viktigaste är kärlek till sig själv, att vara nöjd med den man är.

Jag är för trött idag för att känna efter om jag är nöjd med mig själv. Jag sitter mest och försöker smälta allt som hänt. Andas. Smälta veckan, smälta helgen. Helgen på Färnebo feministfestival med coolaste brudarna och alla diskussioner och skratt som fick mig ur balans. Korta promenader med ord. Release me. Varför gör man det som förväntas av en när man egentligen vill något annat? För att det funkar? Men när det inte påverkar något annat än situationen där och då, varför är det då fel att göra så som man känner? Därför. Säger vi. För det är lättare så. Det kan vara sant. Vi upprätthåller åtminstone någon del av heteronormen. Release me!