Oj

Jag håller nånstans på att vakna upp ur den här veckan. Eller är det månader nu? Jag har varit så trött och seg. En robot. Allt har bara varit jobb jobb jobb. Inte jobbigt. Bara jobb. Jag tappar bort mig själv så lätt då. Det vill jag inte. Jag jobbar så hårt, som om världen skulle gå under annars. Sitter sent på kvällarna. Sitter varenda rast i skolan. Planerar. Möten hit och dit. Ringer, mailar, skriver skriver. Jag har fyllt massor av sidor i min fina anteckningsbok med jobb. Nu börjar allt som jag jobbat för att hända. Och jag har inte lika mycket jobb att göra. Myskvällen blev jättebra! Det börjar lugna ner sig. Jag bara pluggar 200% och jobbar nästan inte alls. Jag har för första gången på länge några timmar ledigt varje dag, men nu vet jag inte hur man gör när man är ledig. När blev jag så upptagen? Och vad gjorde jag innan det? Målade? Musik? Jag har inte rört min keyboard på månader. Knappt lyssnat på musik. Bara på väg till och från saker. Och på mattelektionerna så klart. Den där barnboken jag skulle skriva? Jag har glömt vad den handlade om. Jag har inte gett mitt skapande tid. Men det finns där. Jag är bra. Jag är så bra på allt att jag måste välja. Eller måste jag det? Ställer jag för höga krav på mig själv, eller är det något som jag mår bra av? För jag har roligt, jag är bara lite trött. Jag tycker om att kunna allt. Jag är bra på naturkunskap och matte. På att prata. Och på estetiska saker. Varför skulle jag begränsa mig själv med att välja bara en? För att någon ser mig som en estetisk person? Så teaterapor kan alltså inget annat än att spela teater? Har jag inte redan bevisat motsatsen? Svart och vitt. Igen.

Nu ska jag luta mig tillbaka och njuta av mitt ickesvartvita liv. Jag lyssnar på Antony and the Johnssons och funderar på att förälska mig i något. Bara känna. Hitta något igen som får mig att le. Måla? Bort från tröttheten. Jag vill le igen. Det kommer.