Nyss hemkommen från dop i "Heliga Enfaldighetskyrkan". Min gamla gymnasiekompis två pojkar döptes. Det var vackert med sång och tal om framtiden. Och jag förundrades över hur mycket hennes röst förvandlats, från ljus sopran till värsta djupa alten! Det har tydligen gått sådär 7-8 år sen vi satt hemma i hennes etta efter skolan, drack te och kollade på Ally McBeal. Det känns inte så. Jag försvann därifrån i nån slags djup kris och vad jag hörde gjorde hon ungefär likadant. Vi gjorde nog så, de flesta av oss där ute på Heden. Jag funderade mycket över vad som blivit av en del av dem. Sen hittade vi tillbaka till varandra en efter en. Nu är vi här. Stora. Och våra liv ser så annorlunda ut än då, men det är ändå vi. Det är lustigt hur en del människor stannar kvar.