Jag är så glad! Lite usel på att fokusera på tjocka Alice och lille Mr Iger bara, men annars glad. Fånigt glad. Men nån måste slåss på teaterlektionerna. Typ Anki?

Jag tänkte på vackra gamla minnen idag när jag sparkade i lövhögar. Det är något magiskt med lövhögar. Lövhögar i Gävle. De har så många betydelser. Den här lövhögen fick mig att minnas min första flickvän. Det var precis den här tiden på året och jag var så rädd och lycklig på samma gång. Jag kunde inte förstå att det var sant att hon ville hålla mig i handen. Att jag vågade. Hon. Hon med ögonen och allt som var så häftigt med henne. Och jag vågade knappt vara jag. Vi gick omkring i stan och jag vågade inte känna att jag ägde den, men jag visste att jag gjorde det ändå. Där, med henne. Som om allt log. Solen, träden, människorna. Alla log. Tills jag kom hem och blev allt som jag brukade vara. Slutade att nästan våga. När jag äntligen vågade, då när den första snön kom och gjorde löven gnistrande vita på vägen hem, då var det för sent. Men jag hade fortfarande den där känslan kvar. Av att allt log.

Jag kommer knappt ihåg vilket år det var längre. Bara känslan. Vi är helt andra människor nu och skulle förmodligen inte falla för varandra om vi träffades idag. Då var hon allt. Nu är jag annorlunda. Lustigt egentligen. Men ja, ett minne. Jag var nog 20-21. Typ. Ja, det var länge sen och hur tänkte jag egentligen då?