45...

Joråsatten. Nu kan det bara gå uppåt, hoppas jag.

Jag förväntades ha hand om en temadag idag. Färnebogänget som jag träffade i måndags kom till min skola och hade workshops. Det hade nog blivit bra om jag hade tagit tag i det från början, men jag gick hem och vilade istället. Alltså fick jag fixa till listorna och ordna en massa. Jag är lite trött på trassel nu, inte ens datorerna i skolan fungerar. Men det var otroligt intressanta diskussioner och människor, vi fick t.o.m. till en hbt-diskussion mitt i allt. Min skola behövde det här. Imorgon ska alla få godis.

En av tjejerna som kom idag fick mig att minnas en person från länge sen. Inte alltför länge sen, men tillräckligt länge för att tro att jag hade glömt. Det var något med rösten, sättet att se på mig och röra sig. Fast ändå inte. Något sorgset i svarta ögon var det nog. Det tog mig tillbaka. Fast jag vill inte dit igen, orkar inte. Älskar inte, säger jag. Om man kan sluta älska en människa helt. Det var nog helt enkelt så att vi förändrades, förändras, förändrar. Jag är en annan. Jag vet inte vem den människan är. Bara det som är längst inne. Resten är nog någon annan nu, precis som jag. Jag vill inte ha det. Eller en del av känslorna jag hade då.