Lustigt egentligen hur allt fungerar. Allt går upp och ner. Först tror jag att jag inte kan någonting, att allt bara är ett stort mörker. Och så plötsligt, när jag är där längst nere, så ramlar allting på plats. Jag samlar massor av kraft och tar över världen. Typ. Jag kan allt.

Det är galet.

På tisdag ska jag stå på Folkteatern och prata om queer. Lite ironiskt att det kommer samma vecka som jag hoppade av teatern i skolan. Men det kanske är så att man måste rensa lite ibland. För att inse att allt faktiskt går framåt. Återupptäcka hur bra man faktiskt är. För ibland hör man inte när alla runt omkring en säger det. Fast tack för att ni gör det ändå.