Åh helvete!

Mitt privatliv suger. Hur mycket jag än försöker. Fina fina. Vi försöker. Men jag fladdrar omkring i världen och hon tar dag för dag här. Och det slutar med att vi båda mår dåligt och skäms för dem vi är. Det ska inte vara så. Det får inte vara så. Jag känner mig så stor och så liten på samma gång. Jag vill vara bra för henne. Jämt. Men det går inte. Jag är som mammas hund, Malte. När vi är ute och går springer han fram och tillbaka. Ibland hittar han nåt spännande i skogen och är borta en lång stund, sen kommer han tillbaka med tungan utanför och lysande ögon och försöker få oss att förstå vilken häftig grej han precis varit med om. Men jag är ju ingen hund. Jag ska vara den där människan som hon vill ha bredvid sig i soffan. Trygg och lugn. Jag funkar inte så. Inte hela tiden.

Jag pratade med ett spöke i natt. Kl 3 ringde det från Stockholm och bubblade. Jag ville bubbla tillbaka, men den där rösten gjorde mig tyst. Jag kom ihåg att den där rösten gjorde ont för inte tillräckligt länge sen. Jag ville skrika åt den att den inte vet vad den pratar om. Att den inte är torr bakom öronen. Hur mycket jag hatar det där ordet som hon inte fattat innebörden av. Hur jävla fel hon gjorde när hon kastade bort min kärlek. Men jag blir alltid tyst när det gäller henne. För jag vet inte vad jag ska säga. Hur jag ska få henne att förstå utan att gå ifrån det som är jag. Hur talar man vett med en människa som är precis som en själv?

Som sagt, det suger. Kärlekslivet i alla fall. Det var fint att höra att det gick åtminstone rätt så bra för mina snygga pojkvänner på tjejfesten. Och det där med IDAHO kommer att bli häftigt. Kommunikation är bra!