Hon kan cykla!

Mitt barn har äntligen lärt sig att cykla utan stödhjul! Rätt som det var så bara kunde hon. Okej, inte helt problemfritt och hon har ganska många blåmärken. Men ändå! Det här är en bra fredag den 13:e. A kan allt. Det måste vara så spännande för henne att leva, hon lär sig så många saker hela tiden. Idag låg en bokklubbstidning framme på bordet. Hon började bläddra i den och hittade en sida där barn i hennes ålder ställt en massa frågor om allt möjligt, t.ex. om varför blodådror är blåa när blod är rött. En bra fråga faktiskt. Hon läste igenom det, sa "AHA!" och såg väldigt nöjd ut över att ha fått svar på nåt så viktigt. Jag kommer ihåg hur jag var i den åldern, jag var också tidig med att läsa och läste nästan allt jag kom över. Det var en sån häftig känsla att förstå världen. Att upptäcka den, upptäcka att det fanns så mycket kunskap och att kunna ta del av den. Sen gäller det att använda sig av den och lära sig tänka själv. A får mig att sätta värde på såna saker.
Vi har varit ute och lekt nästan hela dagen. Jag tycker om att leka med mitt barn. Vi lekte sju meter höga monster och köttätande gurkor. Vi har det bra här. Vi har något speciellt.

Nu sover barnet och jag har suttit hela kvällen på helgon och läst en massa forumtrådar. Det var så länge sen jag gjorde det, så jag tyckte det var dags att kolla läget lite. Jag förvånas över människors omedvetenhet. Jag fastnade länge inne på "relationer" och fasade över hur många som är så otroligt osjälvständiga och fast i det outtalade begreppet tvåsamhet och vilken stark norm som heteronormen faktiskt är. Ännu värre var det inne på "genus". Där handlade allt om att prata ner feminismen och att få genus att framstå som något bara äckliga, håriga, manshatande feministflator studerade. De få som vågade opponera sig mot dem som skrek högst blev snabbt dumförklarade eller nedtystade, trots att deras inlägg ofta var både kloka och informativa. Jag orkade inte vara kvar där inne. Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör, hur tusan ska man orka kämpa när inget man säger verkar gå in hos dem som redan har bestämt sig? Vi måste vara otroligt dumma som gör det ändå. Eller är det för att vi har rätt? Många antifeminister vill ju ofta ungefär samma sak som vi, ha ett samhälle där alla (fast i alltför många fall är det begränsat till - de själva) har möjligheter att leva på samma villkor. Ska det vara så svårt att förstå att det är det vi kämpar för?

Allas lika värde - ska det vara så svårt?