Ja, skärp dig nu Johanna. Jag känner inte igen mig längre. Jag sitter och ältar saker och gräver ner mig. Okej, det är min rätt att älta. Jag är deltar ju i patetisktävlingen fortfarande, tror jag. Just nu ligger jag nog rätt bra till i den, fast jag vet ju förstås inte hur patetisk min radikalfeministiska mottävlare är. Hon vinner alltid. Det var länge sen vi pratade. Vi brukade prata om att vi skulle gifta oss med George Clooney (för pengarna), skilja oss och sen köpa en ö där bara kvinnor var välkomna. Vi skulle skapa oss en egen värld. Jag isolerar mig. Eller fyller på nytt vatten i badkaret kanske? Det är bättre att tänka positivt. Och göra plats för allt som jag borde tänka på. I det här ältandet blir jag så dum och egocentrisk. Glömmer bort att, eller orkar inte, tänka på omvärlden. Jag vill inte vara sån. En sån där som gömmer sig och inte tar tillvara på de resurser som finns inuti. Så nu släpper jag det här och går vidare.
Skärp dig.
Men jag måste göra en sak klar först, det verkar ha blivit så många missförstånd. Jag är inte svartsjuk efter det som hände i helgen. Tvärtom. Det var syftet som gjorde mig ledsen. Nån slags hatisk hämndlystnad från hennes sida. Helgen var nog den där droppen som fick bägaren att rinna över efter tre år av småportioner. Och det jag ältar, nej just det HAR ältat, är det att jag inte kan få det att sluta rinna hur mycket jag än vänder ut och in på mig själv. Och det faktum att jag faktiskt har vänt ut och in på mig själv. Det var inte det vi ville med vår kärlek från början. Så det är därför jag är ledsen, ingenting annat.
Så. Jag ska sätta mig ner med mig själv och gå igenom vad det är jag egentligen tycker och står för igen. Tänka själv. Det är så lätt att säga att man gör det, men ändå fastnar man i det där att påverkas för mycket av andra. Hur många gånger har vi inte sett det? När man inte vet vad man själv tycker och inte orkar ta reda på det är det så lätt att ta någon annans tankar utan att ens tänka efter om det är rätt eller fel. Ibland är det kanske rätt, och då har man ju tur. Det blir ju mycket bekvämare på det viset. Men det är ju så lätt att det blir fel. För även om alla andra i byn äter arsenik och säger att det är det är det bästa som finns, så... Ja ni vet. Och jag svamlar en massa. Tänker på hon som inte orkar tänka själv. Och funderar på om jag själv gör så. Det är klart att jag gör, jag faller för grupptryck. Men har jag inte varit lite väl bekväm av mig på senaste?
Skärp dig.
Och är det bra eller dåligt att alltid försöka vara så bra? Min klassföreståndare säger att jag ligger jättebra till i alla ämnen i skolan. Vi pratade om att jag skulle ha hållit i en hbt-kurs på deras utbildningsdagar, om vad jag gjort tidigare och om hur bra jag är. Ja jag är bra. Men är jag verkligen bättre än någon annan? Vad är det som är så bra i det jag gör? Massor såklart. Hur mycket som helst. Men är de som inte orkar och inte gör samma sak som jag, sämre än mig? Hur är det egentligen? Jag skräms över att jag ibland fastnar i det där. Att jag sätter press på mig själv på det sättet, meriter och titlar blir viktigare än människor. Hur blir det om jag börjar sätta den pressen på alla i min omgivning? Säg åt mig om jag nånsin hamnar där.
Skärp dig.
Och för faan. Var lite glad! Det är ju lov! Jag skulle kunna åka iväg nånstans. Eller sätta mig ner och läsa en bok. Sjunga lite. Dricka en stor kopp te på balkongen. Ja, det ska jag!
Det är inte så illa med mig egentligen, men det är roligare för er att läsa om bekymmer än om min vardag.
Skärp dig.
Men jag måste göra en sak klar först, det verkar ha blivit så många missförstånd. Jag är inte svartsjuk efter det som hände i helgen. Tvärtom. Det var syftet som gjorde mig ledsen. Nån slags hatisk hämndlystnad från hennes sida. Helgen var nog den där droppen som fick bägaren att rinna över efter tre år av småportioner. Och det jag ältar, nej just det HAR ältat, är det att jag inte kan få det att sluta rinna hur mycket jag än vänder ut och in på mig själv. Och det faktum att jag faktiskt har vänt ut och in på mig själv. Det var inte det vi ville med vår kärlek från början. Så det är därför jag är ledsen, ingenting annat.
Så. Jag ska sätta mig ner med mig själv och gå igenom vad det är jag egentligen tycker och står för igen. Tänka själv. Det är så lätt att säga att man gör det, men ändå fastnar man i det där att påverkas för mycket av andra. Hur många gånger har vi inte sett det? När man inte vet vad man själv tycker och inte orkar ta reda på det är det så lätt att ta någon annans tankar utan att ens tänka efter om det är rätt eller fel. Ibland är det kanske rätt, och då har man ju tur. Det blir ju mycket bekvämare på det viset. Men det är ju så lätt att det blir fel. För även om alla andra i byn äter arsenik och säger att det är det är det bästa som finns, så... Ja ni vet. Och jag svamlar en massa. Tänker på hon som inte orkar tänka själv. Och funderar på om jag själv gör så. Det är klart att jag gör, jag faller för grupptryck. Men har jag inte varit lite väl bekväm av mig på senaste?
Skärp dig.
Och är det bra eller dåligt att alltid försöka vara så bra? Min klassföreståndare säger att jag ligger jättebra till i alla ämnen i skolan. Vi pratade om att jag skulle ha hållit i en hbt-kurs på deras utbildningsdagar, om vad jag gjort tidigare och om hur bra jag är. Ja jag är bra. Men är jag verkligen bättre än någon annan? Vad är det som är så bra i det jag gör? Massor såklart. Hur mycket som helst. Men är de som inte orkar och inte gör samma sak som jag, sämre än mig? Hur är det egentligen? Jag skräms över att jag ibland fastnar i det där. Att jag sätter press på mig själv på det sättet, meriter och titlar blir viktigare än människor. Hur blir det om jag börjar sätta den pressen på alla i min omgivning? Säg åt mig om jag nånsin hamnar där.
Skärp dig.
Och för faan. Var lite glad! Det är ju lov! Jag skulle kunna åka iväg nånstans. Eller sätta mig ner och läsa en bok. Sjunga lite. Dricka en stor kopp te på balkongen. Ja, det ska jag!
Det är inte så illa med mig egentligen, men det är roligare för er att läsa om bekymmer än om min vardag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar