Måndagen efter

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta längre. Jag har gjort både och. Kanske vara en smula arg? Det har jag också varit. Allt på en gång är bara förvirrande. Det är nog det jag är nu - förvirrad. För jag förstår inte. Varför då liksom? Så patetiskt töntigt gjort. Hämnas på mig för att jag är... ja vad är jag egentligen? Min arena? Var allt där mitt? Och om det nu hade varit mitt, försökte jag då inte dela med mig av det? Jag var glad. Jag var där. Jag hade roligt. Sen hade jag inte roligt längre. Och var inte där. Utan ensam på ett hotellrum. Sen var jag förstående. Och sen ensam igen. Varför stanna kvar?! Hela tiden? Igen?! Vad tusan har jag gjort? För nånstans låter det som att det är jag som gjort något.
Det borde inte vara såhär nu. Det får inte plats i min planering. Jag har noga planlagt min tid för att undvika utbrändhet. Men jag glömde att planera in det här. Det får inte sänka mig. Får inte får inte! Nästa vecka! Men inte nu. Jag är för stressad. Jag vill bara gråta, men jag hinner inte. Och jag är för stolt. Men mina kompisar är bra. Det är bra att ha ställen att gå till. Människor som leder mig rätt mitt i all förvirring och talar om att jag är bra när jag inte ser mattetalen för alla tårar. För jag är bra. Bäst ju.

Annars var faktiskt kongressen bra. Det var inte jag som hade problem. Det var det där dåliga självförtroendet som hade det och tog ut det på mig (fast mest sig självt). Det var så otroligt kul att träffa alla människor som jag samlat på mig och alla nya. Så otroligt kul att vara där när allt hände. Lars Ohly kysste Sören på munnen och gav oss en bröllopstårta (v tycker precis som vi i äktenskapsfrågan). Elitismen var där som den brukade. Normerna med, men jag bröt mot dem som jag brukar. Det var bra där. Förutom kl 1-4 natten mellan lördag och söndag. Resten var bara bra, och jag är nästan lite ledsen för att det är över också. Jag tycker faktiskt att det är bland det roligaste som finns att kongressa. Festerna och sånt där kan jag klara mig utan, det är salen jag vill ha! För, om man bara är påläst, finns det nåt mer underbart än att med värkande kropp sitta och bläddra i papper, ropa "ja" och förändra?